Varje gång jag går in på vår toalett så blir jag påminnd om tiden på BB.

Tiden på lasarettet överhuvudtaget faktiskt. Men mest på BB.

Jag kommer till poängen om ett tag.

Första natten. (4/8-09) Jag och Natha-Lee var själva från kl 21.54 (ja, jag kommer alltid minnas det klockslaget) då Niclas var tvungen att ta sig hem till sin pappa för att ha någonstans att sova den natten. Vi rullades in i rum 7 och min dotter sov fint i lilla BB-sängen. Jag låg väl mest och tittade på "lilla" underverket och förundrades över att jag kunnat trycka ut sen sådan hoffaklimp!

När jag gick på toa kl 02.00 så bad jag en sköterska att se efter Natha-Lee, när jag var tillbaka 02.15 så var ingen i rum 7. Jag tänkte att hon kommer väl tillbaka med min dotter så fort hon upptäcker att jag är tillbaka på rummet. Nejdå. In kommer sköterskan själv och förklarar att Natha-Lee inte alls mår bra, hennes blodsocker ligger alldeles för lågt, så hon ska få komma ner på Barnavdelningen.

Jag, som inte visste någonting om vad det innebar, smsade till Niclas och skrev att jag skulle försöka sova lite, nu när inte Natha-Lee var hos mig längre och grät krokodiltårar, för det hade hon gjort.

04.30 kommer sköterskan in med Natha-Lee till mig och frågar om jag vill hålla henne en stund. Självklart vill jag det! Hon somnar på mitt bröst kl 05.00 och 05.15 kommer sköterskan in och säger att hon ska få åka ner till Barnavd. Men vi får lov att gå ner dit såfort det blir morgon och se hur hon har det.

Klockan 07.00 kom Niclas tillbaka till BB och jag fick åka rullstol ner till Natha-Lee tillsammans med Niclas. Jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut där nere. Hur HON såg ut, med sladdar, slangar, dropp och i bara blöja. Jag grät. Jag grät av oro och av glädje att äntligen få träffa min lilla tjej igen.

Något jag inte minns, det är när vi fick hålla henne igen. När vi VÅGADE hålla i henne igen. Med alla dessa slangar och sladdar kopplade till hennes "lilla" kropp så visste man inte riktigt hur man skulle kunna hålla henne.

Efter vi suttit hos henne en timme, så var det frukost för mig uppe på BB. Sa hej då till vår älskling och gick upp. Direkt efter frukost gick vi ner igen och stannade till lunch.

Efter lunch tror jag att Ida, Ylva, Daniel & Adam kom på besök. Jag minns inte om det var den dagen eller inte, för allt är luddigt och lite som att gå tillbaka genom en dimma. Jag vilade lite, sen begav vi oss ner till Natha-Lee igen.

På kvällen skulle Niclas åka hem och fixa lite, sen komma tillbaka med bussen så han skulle sova med mig på BB. Men han kände att han inte klarade av sjukhusmiljön så jag låg själv i sal 7, försökte sova. Men allt jag hörde var det där väldigt irriterande ljudet från fläktsystemet!

Och precis likadant låter vår ventil i badrummet! Ni kan förstå att det är lite jobbigt att vara inne på toaletten va?

Nej okej, alla som läser har inte bott själva i en sal på BB utan pojkvän och dotter, eller rumskamrat för den delen, men ändå.

Jag får alltid samma känsla såfort jag går in på toan och ska göra än det ena, än det andra. Jag får känslan av att Natha-Lee ligger på Barnavd och kämpar för sitt liv, Niclas ligger hemma i sängen och jag själv i en sal på BB. Inget roande alls med det vill jag lova!

En annan sak jag aldrig kommer glömma från tiden på Barnavd, det var när en liten kille, Simon, fick komma ner på Barnavd. Han var första barnet också, för sina föräldrar alltså, precis som Natha-Lee var för oss.

Simons mamma och pappa var ofta nere hos honom samtidigt som jag och Niclas var hos Natha-Lee. En dag när jag skulle gå ut och ta en kopp te så står Simons pappa ute i korridoren. Han stoppar mig och lägger en hand på min axel och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att det känns förjävligt. Att man inte har kontroll på någonting, att man undrar och har 1000 frågor som man inte vet hur man ska formulera för ansvariga doktorer och sköterskor. Att man inte vill att folk ska ringa hela tiden (nu gjorde inte ni anhöriga det, men jag förstår er självklart nu i efterhand att ni var precis lika oroliga som vi!!).

Simons pappa sa att han kände precis likadant! Han och Simons mamma stängde av sina mobiler, för dem ville absolut inte att folk skulle ringa och börja fråga en massa om varför inte Simon fick ligga på BB istället för på Barnavd. Man orkade inte förklara för alla!

Nu till Simons pappa. Jag funderade länge på varför jag tyckte mig känna igen honom och en kväll (när vi kommit hem från Barnavd, alltså efter 4/9-09) när vi  satt vid tv:n och kollade på SOS Gute. Då är Simons pappa med i det avsnittet. Brandman. Jag fick en sån otrolig känsla i magen, som inte går att beskriva. Men Simons pappa, han har verkligen rätt jobb. Helt rätt människa och personlighet för det jobbet. Han såg en vilsen och ledsen nybliven mamma komma i en korridor och stannade henne för att höra hur det var. Eftersom han själv var i samma situation.

Även om Simon inte alls låg på Barnavd lika länge som Natha-Lee, så upplever man ändå samma saker. Man sitter i ett rum, isolerade från omvärlden, utanför fönstret är en liten "ute-plats/-cirkel" omringad av flera vinklar med lasarettväggar. Man ser dessa sjuka barn, hela tiden, varje dag, så gott som 24-7.

Förutom Simons föräldrar så var till en början även Kajsas mamma och pappa nere hos Kajsa. Kajsa föddes kl. 15.15 den 4/8-09, vi hörde när hon kom ut. Jag pratade med Kajsas mamma den 6/8 vid lunch och då skulle Kajsa få lämna Barnavd. och åka hem med sin mamma, pappa och storebror. Jag önskade så att vi skulle få samma besked om bara några dagar. Men dessa dagar blev till veckor, t.om månader.

Vart jag vill komma med det här inlägget vet jag inte just nu, för jag tappade tråden direkt efter toalett-ventilen.

Men jag ville förmedla att jag EN gång i mitt liv, fått träffa en människa som har helt rätt jobb, för sin personlighet.

Att jag i mitt liv träffat flera familjer som gått igenom samma svåra saker som vi gjort i vår familj. Om inte för samma orsaker/sjukdomar, så har vi ändå suttit i samma rum, sett samma saker, upplevt upp och nergångar tillsammans, trots att vi knappt inte ens vet vad den andre heter.

Jag vill tacka Simons pappa, för att han brydde sig den där dagen i korridoren. Det har etsat sig fast i mitt minne och en sån omtänksam främmande människa tror jag aldrig att jag kommer få se igen med mina egna ögon.

(Simon & Kajsa heter något annat i verkligheten, jag vill inte hänga ut deras familjer i min blogg, men dem gjorde intryck på mig!)

Ett litet avbrott i vardagen, med tankar jag haft i mitt huvud i snart 1,5 år.