Nu börjar det.

2011.

Det kommer vi minnas!

Kanske skulle ta o koka lite ägg och råda bot på "hunger-raparna"?

Två knäckisar till frukost och än så länge bara ett äpple i magen.

Måste nog försöka komma till affären också..

Inte så jävla kul o gå ut när man är förkyld bara!

Nyser så gott som hela tiden, snorar och halsen värken som f*n!

Skrutt har sovit i över 2h nu och karln ska väl snart kliva upp??

Måste verkligen ha i mig lunch!

Tänker då rakt inte ta mig an köket, för det är den andras tur att diska nu.

Oh yes!   

Bara massa plus!!

Shohoooo!

Imorgon är det julafton!!

  Men inte kommer det väl nån tomte?? Eller?

På radion imorse:

Anders: -Adam är å skiter, Gry byter binda.

Fy fan va vi skratta!!

Hade såklart en super förmiddag i backen med hansa-gänget.

Synd att inte alla kom bara *pik, Monica*

Har satt upp julgranen i eftermiddags, trodde att Natha-Lee skulle tycka att det var jättekul, men nej, hon var rädd för "granbarren" och glittret. Men kulorna ville hon minsann leka med.. :P Tosseunge!

Ska dock klä om granen nu ikväll eftersom ljusslingan varit på villovägar och jag tog pluttans stjärnslinga och lilla julgranens ljusslinga istället..

Får hoppas det blir bra med den riktiga också :P

Nu är det jullov och i Januari börjar jag plugga, så ska jag söka till en annan utbildning som börjar 14 februari, hoppas bara jag kommer in på den, för isf har jag jobb till sommaren! :D

God jul & Gott nytt år!

Rensar upp i lägenheten och i hjärnan,

pga det är det bloggtorka just nu!

Men jag (& min familj) lever, så ni behöver inte oroa er!

Jag ska ta tag i maten igen efter jul (okej, nyår!). 

Om man bara kunde skippa kalas och sockerkickar

och firanden i allmänhet, då skulle detta vara en enkel match!!

Hemkommen från fastlandet och "fusket",

dags att köra igång igen.

Paranötterna ligger och gottar sig i magen,

får väl vispa ihop en omelett eller köpa lite

kokosmjölk så ja kan äta kyckling till lunch sen.

Mycket tankar, lite blogg.

Så får det bli nu.

Varje gång jag går in på vår toalett så blir jag påminnd om tiden på BB.

Tiden på lasarettet överhuvudtaget faktiskt. Men mest på BB.

Jag kommer till poängen om ett tag.

Första natten. (4/8-09) Jag och Natha-Lee var själva från kl 21.54 (ja, jag kommer alltid minnas det klockslaget) då Niclas var tvungen att ta sig hem till sin pappa för att ha någonstans att sova den natten. Vi rullades in i rum 7 och min dotter sov fint i lilla BB-sängen. Jag låg väl mest och tittade på "lilla" underverket och förundrades över att jag kunnat trycka ut sen sådan hoffaklimp!

När jag gick på toa kl 02.00 så bad jag en sköterska att se efter Natha-Lee, när jag var tillbaka 02.15 så var ingen i rum 7. Jag tänkte att hon kommer väl tillbaka med min dotter så fort hon upptäcker att jag är tillbaka på rummet. Nejdå. In kommer sköterskan själv och förklarar att Natha-Lee inte alls mår bra, hennes blodsocker ligger alldeles för lågt, så hon ska få komma ner på Barnavdelningen.

Jag, som inte visste någonting om vad det innebar, smsade till Niclas och skrev att jag skulle försöka sova lite, nu när inte Natha-Lee var hos mig längre och grät krokodiltårar, för det hade hon gjort.

04.30 kommer sköterskan in med Natha-Lee till mig och frågar om jag vill hålla henne en stund. Självklart vill jag det! Hon somnar på mitt bröst kl 05.00 och 05.15 kommer sköterskan in och säger att hon ska få åka ner till Barnavd. Men vi får lov att gå ner dit såfort det blir morgon och se hur hon har det.

Klockan 07.00 kom Niclas tillbaka till BB och jag fick åka rullstol ner till Natha-Lee tillsammans med Niclas. Jag kommer aldrig att glömma hur det såg ut där nere. Hur HON såg ut, med sladdar, slangar, dropp och i bara blöja. Jag grät. Jag grät av oro och av glädje att äntligen få träffa min lilla tjej igen.

Något jag inte minns, det är när vi fick hålla henne igen. När vi VÅGADE hålla i henne igen. Med alla dessa slangar och sladdar kopplade till hennes "lilla" kropp så visste man inte riktigt hur man skulle kunna hålla henne.

Efter vi suttit hos henne en timme, så var det frukost för mig uppe på BB. Sa hej då till vår älskling och gick upp. Direkt efter frukost gick vi ner igen och stannade till lunch.

Efter lunch tror jag att Ida, Ylva, Daniel & Adam kom på besök. Jag minns inte om det var den dagen eller inte, för allt är luddigt och lite som att gå tillbaka genom en dimma. Jag vilade lite, sen begav vi oss ner till Natha-Lee igen.

På kvällen skulle Niclas åka hem och fixa lite, sen komma tillbaka med bussen så han skulle sova med mig på BB. Men han kände att han inte klarade av sjukhusmiljön så jag låg själv i sal 7, försökte sova. Men allt jag hörde var det där väldigt irriterande ljudet från fläktsystemet!

Och precis likadant låter vår ventil i badrummet! Ni kan förstå att det är lite jobbigt att vara inne på toaletten va?

Nej okej, alla som läser har inte bott själva i en sal på BB utan pojkvän och dotter, eller rumskamrat för den delen, men ändå.

Jag får alltid samma känsla såfort jag går in på toan och ska göra än det ena, än det andra. Jag får känslan av att Natha-Lee ligger på Barnavd och kämpar för sitt liv, Niclas ligger hemma i sängen och jag själv i en sal på BB. Inget roande alls med det vill jag lova!

En annan sak jag aldrig kommer glömma från tiden på Barnavd, det var när en liten kille, Simon, fick komma ner på Barnavd. Han var första barnet också, för sina föräldrar alltså, precis som Natha-Lee var för oss.

Simons mamma och pappa var ofta nere hos honom samtidigt som jag och Niclas var hos Natha-Lee. En dag när jag skulle gå ut och ta en kopp te så står Simons pappa ute i korridoren. Han stoppar mig och lägger en hand på min axel och frågar hur det är. Jag svarar ärligt att det känns förjävligt. Att man inte har kontroll på någonting, att man undrar och har 1000 frågor som man inte vet hur man ska formulera för ansvariga doktorer och sköterskor. Att man inte vill att folk ska ringa hela tiden (nu gjorde inte ni anhöriga det, men jag förstår er självklart nu i efterhand att ni var precis lika oroliga som vi!!).

Simons pappa sa att han kände precis likadant! Han och Simons mamma stängde av sina mobiler, för dem ville absolut inte att folk skulle ringa och börja fråga en massa om varför inte Simon fick ligga på BB istället för på Barnavd. Man orkade inte förklara för alla!

Nu till Simons pappa. Jag funderade länge på varför jag tyckte mig känna igen honom och en kväll (när vi kommit hem från Barnavd, alltså efter 4/9-09) när vi  satt vid tv:n och kollade på SOS Gute. Då är Simons pappa med i det avsnittet. Brandman. Jag fick en sån otrolig känsla i magen, som inte går att beskriva. Men Simons pappa, han har verkligen rätt jobb. Helt rätt människa och personlighet för det jobbet. Han såg en vilsen och ledsen nybliven mamma komma i en korridor och stannade henne för att höra hur det var. Eftersom han själv var i samma situation.

Även om Simon inte alls låg på Barnavd lika länge som Natha-Lee, så upplever man ändå samma saker. Man sitter i ett rum, isolerade från omvärlden, utanför fönstret är en liten "ute-plats/-cirkel" omringad av flera vinklar med lasarettväggar. Man ser dessa sjuka barn, hela tiden, varje dag, så gott som 24-7.

Förutom Simons föräldrar så var till en början även Kajsas mamma och pappa nere hos Kajsa. Kajsa föddes kl. 15.15 den 4/8-09, vi hörde när hon kom ut. Jag pratade med Kajsas mamma den 6/8 vid lunch och då skulle Kajsa få lämna Barnavd. och åka hem med sin mamma, pappa och storebror. Jag önskade så att vi skulle få samma besked om bara några dagar. Men dessa dagar blev till veckor, t.om månader.

Vart jag vill komma med det här inlägget vet jag inte just nu, för jag tappade tråden direkt efter toalett-ventilen.

Men jag ville förmedla att jag EN gång i mitt liv, fått träffa en människa som har helt rätt jobb, för sin personlighet.

Att jag i mitt liv träffat flera familjer som gått igenom samma svåra saker som vi gjort i vår familj. Om inte för samma orsaker/sjukdomar, så har vi ändå suttit i samma rum, sett samma saker, upplevt upp och nergångar tillsammans, trots att vi knappt inte ens vet vad den andre heter.

Jag vill tacka Simons pappa, för att han brydde sig den där dagen i korridoren. Det har etsat sig fast i mitt minne och en sån omtänksam främmande människa tror jag aldrig att jag kommer få se igen med mina egna ögon.

(Simon & Kajsa heter något annat i verkligheten, jag vill inte hänga ut deras familjer i min blogg, men dem gjorde intryck på mig!)

Ett litet avbrott i vardagen, med tankar jag haft i mitt huvud i snart 1,5 år.

Jag kommer inte att uppdatera min status på

facebook med vilka inlägg jag skriver här på bloggen.

Tycker faktiskt det är rätt trist att folk bara

tittar in när man skriver ut det på facebook.

Det är endast de gångerna jag skriver det på

just fecebook som besöksstatistiken ökar

som fan här inne!

32 personer och av dessa är det ca 8 som

läser dagligen. Inte ok då tycker jag.

Intresserar man sig för min viktnergång och

hur det går för mig, då kan man knappa in

bloggadressen direkt ist för att sitta och

vänta på att jag ska lägga upp det på facebook.

Så, nu säger min blogg: Tack och hej, facebook!

Så ni som är allt för nyfikna och som bara döööör varje gång jag skriver på facebook att bloggen är uppdaterad, ni ska väl kanske ta och skriva av bloggadressen så ni vet vart ni ska snoka sen!

Det fulaste av allt tycker jag är att när 32 personer läser, som alla är vän med mig på facebook, och jag ber om lite peppning, då är det endast 8 som skriver. Är ni andra bara fruktansvärt nyfikna då eller?? Eftersom jag är vän med er på facebook så kan ni ju lika bra skriva hej och att ni kikat in.

Lite dåligt jävla humör blev jag på nu!